NEKROLOG ÖFVER

JOHAN CHRISTIAN FREDRIK HAEFFNER.

1833.

Johan Christian Fredrik Haeffner var född Hessisk undersåte, i byn Oberschönau nära Suhla i grefskapet Henneberg, den 2 Mars 1759. Hans far var skolmästare i Oberschönau, sedermera i Klein-Schmalkalden. Underdet den unge Haeffner besökte skolan i Schmalkalden, njöt han tillika undervisning i orgelspelning och generalbas af organisten på stället, den berömde Vierling; tillbragte derefter tvänne år (l776—78) i Leipzig och uppträdde under de bägge följande såsom musikdirektör vid flera theatrar, i Frankfurt am Mayn, Hamburg och andra städer, tills han år 1780, på rekommendation af en Tysk köpman, kallades att emottaga den då lediga organistsysslan vid Tyska församlingen i Stockholm, och samma år anstäldes vid kongl. operan såsom sångmästare och altviolist. Af konung Gustaf III utnämnd till kapellmästare år 1787, med nådig befallning att företrädesvis egna sig åt undervisningen i sång och deklamation, förestod han, till en början gemensamt med Uttini, Vogler, Kraus, men efter år 1793 ensam, det kongl. kapellet till år 1808, då operans för en tid inträffade upplösning föranledde hofkapellmastaren Haeffner s afsked med en årlig pension och flyttning till Upsala, der han såsom musikdirektör vid universitetet och slutligen jemväl organist vid domkyrkan tillbragte de sista tjugufem åren af sin lefnad, som slutades den 28 Maj 1833, i 75:te året.

Haeffner är författare till tvänne operor, Electra och Renaud (utom en mängd prologer och tillfällighets-stycken). Af hans operor har ingendera bibehållit sig på scenen; och ref., som aldrig hört dem, tillåter sig om dem ej heller något omdöme. Endast Renaud har jag hört kompositören en gång genomspela ur partituret. Den syntes mig ega ställen af stor effekt och i allmänhet en afgjord förtjenst i den vård kompositören egnat åt Svenska språkets rätta accent i sången, med ett ord i deklamationen. I denna var Haeffner alltid otadelig; och mången Svensk, som i sång rådbråkar sitt modersmål, skulle kunnat lära, huru det i sång bör låta, af denne utländning, som talte rotvälska, men egnat verkliga studier åt deklamationen. I den Svenska hade Thorild varit hans lärare och gifvit honom vissa grundsatser, hvilka han med urskilning förstod att använda. — En själfull deklamation — hvad ligger ej deri! Är den ej sjelf den vackra sången, så är den åtminstone dess moder. Huru skön är ej en sång, om hvilken man kan säga att den lockar ut musiken ur orden; i hvilken innehållet sjunger ut sin egen poesi! Visserligen fordras dertill en poesi, ett innehåll, och ord, som ej blott äro ord. Men om komponisterna klaga öfver brist på sådana, så är det till en ej ringa del deras egen skuld (ehuru de visserligen finnas ibland dem, som genom snillets trollkraft förstå att uppväcka poesien från de döda, äfven ur föga sägande ord). Hvilka ord äro ej goda nog att brukas som vehikel för allahanda läten, smickrande eller förvånande örat utan mening, — med hvilka läten det talrikaste slaget af musikaliska författare nu öfversvämma verlden? Ty i allmänhet kan man dela kompositörer i tre slag: först de, som komponera ut sig ur sitt ämne, emedan de sjelfva der äro med hela sin själ hemmastadda, och slutligen med utslagna vingar taga åhöraren med sig på sin himmelsfärd. Det är de verkliga snillen. Dernäst komma andra, som oupphörligt söka att komponera in sig i sitt ämne och ej komma riktigt dit. Det är som såge man dem kringgå poesiens och sångens sofvande genius med besvärjningar och böner. Förgäfves — han slår ej upp ögonen, eller blott på ett ögonblick. Fåfängt slösas effekter; den enda egentliga, att han vaknar och rör sig, uteblifver. Bemödandet, då det är allvarligt och aktningsvärdt, bär äfven här aktningsvärda frukter; men livad man ser och hör — är bemödandet; hvarföre ock det sista och lägsta slaget af komponister skyr detta och komponerar derpå löst, för att fylla öronen och ge armar, fingrar och strupar att göra, hvilket kallas stor musik.

Gluck är utan tvifvel den störste i den deklamatoriska musiken, den störste musikaliska talaren, om jag så får säga: ej som ville jag dermed misskänna hans stora, enkla och hänförande sång; men han uppoffrar det hvilande, sig sjelft lugnt utvecklande i sången (som visserligen också före hans tid i arian för mycket växt på längd och bredd) för det deklamatoriska, fortskyndande, recitativiska elementet, af honom upptaget i sjelfva sången; eller rättare, det egentligen dramatiska är för honom det högsta, liksom han deri otvifvelaktigt är störst; och hans ensemblepartier hafva derföre ock en egen öfverväldigande kraft. Efter honom skulle Mozart, om han ej nödgats vara poet både för sig och sina poeter, utan fråga blifvit den störste i sången (och är han det ej ändå ?). — Vi vilje ej gå längre. För Haeffner var Gluck i operan det högsta,
det enda klassiska mönstret; och om han förestälde sig något högre, så var detta en ännu strängare deklamatorisk musik: en öfvertygelse, som hade sin grund i en naturlig egenhet eller rättare brist. Ty han deklamerade sjelf i musik, alltid riktigt, ofta kraftfullt, och omvexlingen af rythmer och af slutfall, hvarvid hans stora kännedom af harmonien kom honom till hjelp, öppnade honom här stora tillgångar. Men han var ej rik på melodier. Mest egendomlig var han i det energiska och starka. Af hans musik vid akademiska högtidligheter finnes mycket värdt att öfverlefva tillfället. Vi utmärka i synnerhet musiken vid parentationen efter prinsessan Sophia Albertina, ehuru i hög ålder författad. Äfven till nu instundande magisterpromotion åtog han sig musiken efter vanligheten, och en nästan på dödssängen komponerad hymn för detta tillfälle blef hans sista verk.

Med en i allmänhet mer ordnande än skapande förmåga, skulle han dock finna det lyckligaste ämnet för sin verksamhet i en musik, der melodierna äro af ålder gifna, men fordra en stor kännedom, att i enlighet med sin egentliga karakter harmoniskt behandlas. En sådan musik är först och främst kyrksången. Hvad Haaffner för denna gjort i Sverige, derom vittna tvänne af honom författade choralböcker, den första utgifven år 1808, den andra, i tvänne delar, åren 1819, 1820, af kongl. psalm-komitteen gillad och antagen; hvartill förut kommit hans Svenska messa 1817. Och i dessa arbeten ligger hans stora, hans odödliga förtjenst. Hvad emot den antagna choralboken blifvit anmärkt och kan anmärkas är oss ej obekant och lorde kunna reduceras till tvänne punkter: 1:o att den ej alltid har nog afseende på Svenska kyrkans bruk; 2:o att den preskriberar den figurerade orgelspelningen i psalmerna; men bägge dessa anklagelser röra på det hela just bokens bägge hufvudsakliga förtjenster: den ena, att den melodiskt och harmoniskt återställer de gamla melodierna till deras ursprungliga renhet, hvilken i församlingarnes bruk i allmänhet mer bibehållit sig än i organisternas; den andra, att den enkla fyrstämmiga, sångbara satsen i choralernas behandling lägger band på organisternas fusk med både melodi och harmoni. I det enskilda må åtskilligt vara att anmärka; i det hela har Haeffner otvifvelaktigt haft rätt och varit en återställare af Svenska kyrksången ur ett chaos af förvirring. Det är lättare att efter honom göra bättre, men det minskar ej hans förtjenst. Vi torde vara så mycket mer opartiska i detta erkännande, som vi ej i allt delat hans öfvertygelse. Vi anse t. ex. för en stor och ovärderlig fördel, att choralerna nu finnas sångbart satta i strängt fyrstämmig sats. Men vi skulle ej påstå, att detta är det enda rätta sättet att föredraga dem vid orgeln. Vi äro öfvertygade, att deras egentliga storhet ligger i massan af en unisonisk sång, som alltför väl tillåter det fulla accompagnementet af ett figureradt orgelspel — nemligen af en mästares hand. Tills vi bli rika på sådana, må vi hålla oss vid det enkla, enda nödvändiga, för hvilket vi hafva Haeffner att tacka.

En med kyrksången beslägtad musik är folksången, och här fann Haeffner ett särdeles älskadt fält för sin förmåga. Han var den afgjordaste beundrare af våra gamla folksånger och brukade gemenligen anföra dem såsom bevis derpå, att Svenskarne ej förstå att värdera hvad de ega. Det egna i de melodiska gångarna fordrar i sånger af detta slag också en egen harmonisk behandling, som för accompagnatören lätt blir en klippa (man jemföre de Skotska folkvisorna, såsom de af flera berömda komponister blifvit behandlade). Haeffners vidsträckta harmoniska kunskaper gåfvo honom här hjelpmedel vid handen, som likväl ej alltid blefvo tillräckliga; svårigheterna ledde honom till nya harmoniska vågsamheter, alltid lyckliga och egentliga, l detta afseende förtjenar hans behandling af »Svenska folkvisor från forntiden» en egen uppmärksamhet, liksom i allmänhet för dess lyckliga enkelhet och kraft. Likväl hade han ej häri gjort sig sjelf tillfyllest. Ofta önskade han, att man ville använda hans sista krafter till en musikalisk samling af våra gamla folksånger, såsom ett nationalmonument. Denna önskan blef utan uppfyllelse. Han gjorde emellertid derför hvad han kunde. Detta ämne var ibland hans sista sysselsättningar. Derom vittnar det sednast utkomna häftet af dessa sånger, satta för fyra mansröster: ett företag, som afbröts endast af sjukdomen och döden.

Ett eget slag af folksång är studentsången. Ungdomens lust och röst ha skapat den. Men hvad den var i Upsala före Haeffner och hvad den blef genom honom, derom må hvar och en dömma, som kan jemföra tiderna. En vackrare ynglingachör än nu i Upsala hör man ej. Också höjdes den gemensamt vid den graf, dit studerande ungdomen (den 4 Juni) frivilligt följde den älskade läraren.

Till karakteren var Haeffner helt och hållet konstnär — vi kunne ej kortare och egentligare uttrycka oss. Dertill hörde först och främst ett högt och enthusiastiskt begrepp om konsten, hvilken han med sällsynt kännedom dyrkade i dess största heroer, särdeles de äldre. Dertill hörde ock en egen häftig oskicklighet i allt hvad lifvets yta fordrar och merendels ger. Af den råhet, ur hvilken en musicus af profession så ofta måste upparbeta sig, vid hängde honom mycket; dock hade han ett instinktlikt förstånd på det dugtiga och goda i alla saker, och detta naturliga förstånd visade sig i allt, der ej lätt fattad fördom i förhållande till menniskor, i hvilkas bedömmande han var ett barn, missledde honom. Så hade han i en redan framskriden ålder sjelf bildat sig till en skicklig entomolog, och hans insektsamling, af Hans Maj:t konungen inköpt, men nådigst lemnad till Haeffners disposition under hans lifstid, är enligt kännares intyg af värde. Hans omdömen voro ofta träffande, särdeles der de kommo friska ur första intrycket; ehuru ingen var olyckligare i utläggningar och bevis, hvarföre det hände honom i nästan alla saker, utom i musik, att, då han ville göra sig rätt tydlig, deraf blef en fullkomlig talekonstens bankrutt och förvirring. Det kom ej blott deraf att han ej talade något språk korrekt, utan deraf att han endast hade sinne och förstånd för det omedelbara i sakerna, som så ofta tillika är det väsendtliga, — hvarföre hans omdömen bäst uttryckte sig i ett utrop, ett kraftord, en ed, eller stupade in i en sådan konklusion efter många fåfänga irrfarter. I vår evigt hit och dit resonnerande tid har ett sådant sätt att vara någonting uppfriskande. Också var H ae f f ner hos oss allmänneligen väl liden, i synnerhet hos ungdomen. Hans fel voro sådana som den lättast förlåter; hans egenskaper sådana som den lätt älskar; i synnerhet då hans brinnande nit för sin sak, hans stora skicklighet deri innehöllo den afgjorda förtjenst till högaktning, som ungdomens sinne aldrig förnekar. Vi tillägge det sista draget: han lefde med en stor familj i en glad fattigdom, och var i alla lifvets förhållanden en god man. Frid vare med hans stoft; och må hvad han för sin konst hos oss verkat ej med honom dö ut!