Biografi i Svenska Män och Kvinnor, 1942-55

Haeffner, Johann Christian Friedrich, musiker, tonsättare, f. 2 mars 1759 i byn Oberschönau i Thüringen, Tyskland, d 28 maj 1833 i Uppsala. Föräldrar: skolläraren Johann Heinrich H, och Anna Reckenagel.
H. visade tidigt stora musikaliska anlag. Sin utbildning erhöll han huvudsakligen av organisten J. G. Vierling, en elev till C. Ph. E. Bach och J. Ph. Kirnberg. Han kom 1781 till Stockholm, där han anställdes som "sångmästare" vid K. teatern. Åren 1787—96 var han "förste sångmästare" där, erhöll 1787 kapellmästares titel och var 1793—99 bitr. och från sistn. år till ISOS ord. hovkapellmästare. Han var dessutom 1782—85 kapellmästare vid de Stenborgska scenerna, från 1785 organist vid Tyska kyrkan, några år från 1786 klavecin-lärare i abbé Voglers musikskola och 1794—96 lärare i sång vid Mus. akad:s undervisningsanstalt. H. blev 1808 director musices vid Uppsala univ. och dessutom v. domkyrkoorganist 1820 (ord. 1826). — I huvudstadens musikliv kunde H. aldrig helt göra sig gällande. Den för honom främmande franska smaken var förhärskande, och för de aristokratiska kretsarna lämpade sig hans rättframma, kantiga och något burdusa sätt föga. Genom H:s ivriga verksamhet blevo Glucks sceniska verk tidigare kända i Stockholm än i de flesta europeiska musikcentra. I Glucks stil gå hans egna operor, bl. a. "Electra" (1787) och "Renaud" (1800). I Uppsala, där den nya tyska kulturen börjat vinna insteg, fick H. en helt annan betydelse. Hans egenheter — han talade t. ex. intet språk korrekt — väckte där blott munterhet, och hans häftighet förargade ingen. Han betraktades som ett original och var avhållen av studenterna. Han blev med ens den samlande gestalten, som ryckte upp stadens tynande musikliv och lade grunden till en ny musikalisk era i Uppsala. H. bildade sålunda en blandad kör och reorganiserade det akademiska kapellet. Vännerna Geijer och Atterbom engagerade honom i de nya litterära företagen. Han blev fosforisternas och i viss mån även göternas specielle musikaliske medhjälpare och tonsättare. — Av den mest djupgående betydelse blev H: s ingripande på kyrkomusikens område. Till den sv. mässan utgav han 1799 musik (utg. i omarbetning 1817). Hans första förslag till en sv. koralbok förelåg 1800, förordades s. å. av Mus. akad. till tryckning men utkom först 1808. I den 1811 tillsatta psalmbokskommittén blev han musikalisk medarb. 1818, främst på Geijers tillskyndan, hans nya koralbok antogs, utan att direkt stadfästas, av K. M:t 1819 och utkom 1820—21. Hans verk "utgör en egenartad kompromiss mellan rationalism och neoantik å ena sidan och romantik å den andra" (C.-A, Moberg). Det utmärkande för hans koralbok är strävan efter enkelhet, efter att återföra koralerna till deras, som H. menade, "ursprungliga gestalt". Varje utsmyckning av koralmelodiernas rena linjer ansåg han förkastlig. Karakteristisk var vidare hans absoluta motvilja mot "trippeltakten" i kyrkomusiken, vilken han fann världslig och ovärdig. Ävenså sökte han bevara de "grekiska tonarterna", som han själv uttryckte det, d. v. s. kyrkotonarterna, och önskade, att koralsången helst skulle utföras fyrstämmigt vokalt. Den rytmiskt utjämnande tendensen och den ofta något karm harmoniken visa ett fast, kraftfullt och manligt drag, som i mångt och mycket överensstämmer med andan i Luthers verk. Den form H. gav koralen har den i stort sett bibehållit in i vara dagar, även om stridens vågor gått höga om hans verk. Han har själv framlagt och försvarat sina principer i bl. a. Stockholms-Posten 1807, Phosphoros och Elegant-Tidn. 1810 samt Sv. Literatur-Tidn. 1813 och 1821. — Tack vare Geijer fick H. också ett annat betydelsefullt uppdrag, nämligen att redigera musiken till de av Geijer och Afzelius utgivna "Svenska folkvisor" (1—3, 1814—16). Idealet för H. var därvid största enkelhet; sålunda undvek han all kromatik i "harmoniken och alla, som han tyckte, onödiga utsmyckningar. Vid arbetet med visorna trodde han sig f. ö. ha funnit, att melodierna byggde på en specifikt nordisk skala (se därom "Anmärkningar Öfver gamla nordiska sången" i tidskr. Svea 1818). Att H:s namn fortfarande är levande beror, förutom på hans koralboksarbete, på att han skapat den sv. manskvartettsången, enkannerligen studentsången. Ännu i dag räknas flera av hans körer, ss. "Vikingasäten" (1814), arrangemanget av melodin till "Viken, tidens flyktiga minnen" (1818) och "Låt dina portar upp" (1832), i sin förening av enkelhet och storslagenhet som några av den sv. studentsångens förnämsta skatter. Till hans verk inom manskvartetten hör också samlingen "Svenska folk-visor satte för fyra mans-röster" (1832). — På solosångens område har H. framträtt med en rad visor, vilka trycktes i de av O. Åhlström utgivna samlingarna "Musikaliskt tidsfördrif" och "Skaldestycken satte i musik" och bland vilka märkes "Hulda Rosa, fjäriln frågar".

Under Uppsalatiden blev formen större och visorna romansartade, ss. i det 1818 tryckta häftet "Svenska sånger" med bl. a. "Manhem" (Geijer) och Sångens ö" (Atterbom), som haft betydelse för den sv. romantiska solosångens utveckling under 1800-talets förra hälft. Bland H:s övriga verk må nämnas det för sin tid i vårt land märkliga passionsoratoriet "Försonaren på Golgatha" (1809; omarb. 1829; text av S. ödmann'), vilket vann samtidens stora uppskattning och länge var den stående långfredagsmusiken i Uppsala.

H. var helt igenom konstnär. Han välvde stora och djärva planer, vilka han dock saknade kraft och tid att förverkliga. Han var utpräglad romantiker. Sitt musikaliska ideal har han uttalat i orden: "Handel, Gluck och Bach äro Gud Fader, Gud Son och Den Helige Ande i musiken." H. blev 1788 led. av Mus. akad.
— Gift l) 1787—1807 med operasångerskan Gertrud Elisabeth Forselius, sedermera gift med operasångaren Johan Jakob Fahlgren, under vilkens biografi hon är omnämnd;
2) 1807 med Anna Magdalena Schylander. — En son till H. var organisten Gustaf Adolph H., f. 16 juni 1808 i Stockholm, d 7 april 1863 i Uppsala, vilken blev faderns efterträdare vid Uppsala domkyrka. Han ansågs som en förträfflig orgelspelare, särskilt då, det gällde Bach, och framträdde även som tonsättare.
— Litt.: C. A. Forssman, "Om J. Chr. Fr. H:s verksamhet för tonkonstens utveckling i Sverige" (1872);
uppsatser av G. Morin i Tidskr. för kyrkomusik och sv. gudstjänstliv 1933 samt av C.-A. Moberg i Kyrkohist. årsskr. 1935. G. M.