New Page 1

Biografi i Biographiskt Lexicon över Namnkunnige Svenska Män, del 6:

HAEFFNER, JOHAN CHRISTIAN FREDRIK.

Var född d. 2 Mars 1759 i Ober-Schönau nära Schula i Grefskapet Henneberg (Thüringen). Fadren var då Skolmästare i nämde by, sedan i Klein-Schmalkalden. Sonen begagnade 1769—74 undervisningen på dervarande Lyceum och lärde under tiden orgelspelning och generalbas af ortens orgelnist, den berömde Vierling. Sedan han en tid (1774—75) förestått fadrens syssla, blef han student i Leipzig 1776 och tog undervisning i Aesthetik och Declamation af Clodius och Zollikofer. Dock snart afbrötos hans vetenskapliga studier, i det att han egnade sig åt theatern; han lärer varit anställd vid åtskilliga theatrar, såsom i Frankfurt am Mayn, Hamburg m. fl. Enligt sin egen uppgift skall han i en ung Tysk Prins' suite gjort en längre resa genom södra Tyskland till Ungern och Schweitz. På en köpmans förord begaf han sig till Stockholm och emottog 1780 Orgelnist-sysslan vid Tyska kyrkan och anställdes tillika såsom Sångmästare och Alt-violist vid K. Operan; förestod efter 1787 Capellmästar-tjensten vid åtskilliga tillfällen, och blef 1793 (enligt andra uppgifter först 1799) Ord. Kapellmästare. År 1808 åtgick han till Upsala såsom Director Musices med en pension af 400 R:dr B:co från Opera-cassan, blef tillika 1820 vice och 1826 ord. Orgelnist vid Domkyrkan. Sedan 1787 Led. af K. Musik. Akad. i Stockholm och 1818 af K. PsalmComitén. Dog i Upsala den 28 Maj 1833; han hade 2:ne gånger varit gift och efterlemnade en talrik familj.

Såsom dramatisk tonsättare uppträdde H. första gången med musiken till den af Ristell öfversatta "Tragedioperan Electra, som först uppfördes på Drottningholm d, 22 Juli 1787 och sedan gafs åtskilliga gånger på stora Operan; snart blef den dock nedlagd, emedan den musikaliska behandlingen lärer förrådt omogenhet och alltför mycket burit spåren af en rå och oböjlig kraft. Derefter skref han musiken till Alcides´ Inträde i Verlden som också väckte föga uppmärksamhet, samt till den af Sparrsköld försvenskade Operan Renaud, som uppfördes på K. Theatern d. 29 Jan. 1801. Musiken till den sistnämnda skall hafva ett gifvet företräde framför de båda äldre: bland dess särskilda partier utmärker man några chörer samt i synnerhet en särdeles lyckad trio. Han sjelf satte mycket värde pä en dubbel-march, en för de christnes här, en för Saracenerne, hvilken han ansåg for en konstens triumph och tillika påstod hafva åstadkommit en stor effekt, under det att mindre lärda öron deruti blott uppfattade ett musikaliskt virrvarr. H:s theatraliska stil var bildad efter Glucks, hvilken han å denna väg nästan uteslutande beundrade; "sålunda blef recitativet hos honom icke blott ett öfvervägande element, utan ock det ämne, hvarur den lyriska tankegången utvecklade sig i den egentliga sången. Otvifvelaktigt är ock detta närmast öfverensstämmande med begreppet om ett musikaliskt drama, emedan recitativet -är handlingens sjelfva uttryck, då deremot arian är liksom betraktelsen derÖfvcr, känslans samlade reflexion. H. sökte ännu strängare än sin mästare utveckla den recitativiska eller declamatoriska beståndsdelen, hvilket hade, sin grund i en naturlig egenhet eller rättare brist, ty han declamerade sjelf i musik, alltid rigtigt, ofta kraftfullt, och omvexlingen af rhythmer och slutfall, hvarvid hans stora kännedom af harmonien kom honom till hjelp, öppnade för honom stora tillgångar. Men han var ej rik på melodier. En omständighet, hvaruti han med framgång efterföljde sitt stora mönster, var den, att strängt hålla sig till texten. Tonen blef icke, såsom hos mängden af nyare compositeurer, någonting för sig, utan var ordets förhöjda form, färgen till ritningen. Med denna föreställning var det naturligt, att han städse skulle med yttersta noggranhet iakttaga icke blott ordens materiella tonvigt, utan ock den rhetoriska accenten." Också berömde han sig att hafva lärt svenska språkets deklamation af Thorild. Utom dessa Skådespel har han författat öfver 20 Prologer vid särskilda högtidliga tillfallen, jemte åtskillig annan tillfallighetsmusik.

I följd af natur och grundsats lät H. sina theatraliska compositioner alltför mycket sakna det lyriska, veka, sångbara elementet, hvilket, han sökte ersätta genom det massiva, genom en konstrik instrumentering och generalbasens resourser. Sedan Kraus dött och Vogler gått bort, ansåg han sig för den ende i Sverige, som rätt förstod sig pä fugans behandling och de djupare delarn af harmonie-läran. Detta ersatte dock icke i hans theatercompositioner de egenskaper man med eller utan skäl der saknade; och i en tid, då sjelfva Glucks bästa Operor icke voro rätt populära, var det derföre ej underligt, om hans lärjunges operor, med vida mindre snille och med en måhända för stor öfverdrift af hvad som hos mästaren var eget, icke på repertoiren länge kunde bibehålla sig. H. sjelf tillskref kabalen deras fall. Möjligen var också denna en medverkande orsak. Ty H. stod alltid i ett spändt förhållande till sina förmän och kamrater, med undantag af H. Ex. Gr. Sköldebrand samt Kapellmästar Kraus, dem han oinskränkt högaktade, samt Abbé Vogler, hvars musikaliska lärdom och förträffliga choralstil han lät full rättvisa vederfaras, men mot hvars personliga charakter han hade mycket att anmärka *). Särdeles förbittrad var han emot Öfverste Nordforss, såsom TheaterDirect., Frigell, hans medtäflare i Choralmusiken, samt KrigsR. Ahlström, hvilken han påstod hafva tillegnat sig äran och belöningen för en åt FrimurarOrden af honom sjelf författad musik. Till sitt lynne var H. i botten en af de ädlaste och mest godsinnade charakterer; men han var lättretlig, häftig, ensidig, envis, misstänksam, nyckfull, och i uttrycken skoningslös. Hans naturligen fina känsla stod i en skärande contrast med en yttre råhet; för poesiens äfvensom för architekturens naturliga skönheter egde han en fin, instinktlik känsla, och derföre slöt han sig i sin ungdom till Bellman, Kexél, Lidner, Thorild, om hvilka han ägde mången anekdot att berätta, men gjorde narr af den då radande förkonstlade smaken i Svenska vitterheten. Allt detta gjorde honom i Stockholm föga omtyckt, och han blef flera än en gång för subordinationsförseelser dömd till arrest. Man betraktade honom såsom en lärd, grälig pedant, som, ständigt häcklande andra, sjelf saknade all förmåga, att skrifva någonting rätt behagligt och känslofullt. H. tog då en lysande triumph. Han författade en större sångcomposition med beledsagande af orchester till Valerii vackra poem Lydia och Arist, och lät poeten utgifva den för en annans namn. Karsten sjöng sjelf stycket, beundrande, liksom alla de andra, dess ljufhet och behag, och förebrående H. att icke kunna författa någonting dylikt. Då legitimerade sig H. triumpherande, men blef icke trodd. Man påstod ändock att musiken vore af en annan, sannolikt af Kraus **). Samma beskyllning för plagiat gjorde man den

*) Sålunda b6r uppgiften i Pantheon XX. s. 5 modifieras.

**) Biographien i Pantheon lemnar oafgjordt huruvida författarskapet tillhörde H. eller ej, men Förf. af denna artikel har hört H. öfver hundrade gånger triumpherande upprepa denna anekdot och åberopa en mängd detailler, samt är för sin del fullt öfvertygad att han var för ärlig, att i ett sådant fall ljuga.

tjusande melodien till Atterboms Hulda Rosa, hvilken visserligen fornt var satt till ett poem af Valerius, men finnes likväl under H:s namn infördt i Musikalisk Tidskrift. I alla så muntliga som skriftliga strider, blef vanligen H. den underlägsne, emedan han icke kunde försvara sig: han förstod blott ett enda språk, tonernas, äfven då han begagnade sig af andras pennor, voro hans utkast eller hans muntliga uppgifter sä förvirrade, så uppblandade med främmande ämnen, att det kostade yttersta möda att uppfatta hans egentliga mening — och hälften af hvad han egentligen velat säga, blef ändå osagdt. Förf. af denna artikel, som hjelpt honom med flera uppsatser, så polemiska som vetenskapliga, talar af egen erfarenhet. Deremot var H. fullkomligen på sin plats i Upsala. Visserligen dundrade han äfven der i orchestern och öfverhopade Studenterne i sin hetta med otidigheter. Men man lärde snart känna honom: man behandlade honom såsom ett stort sjelfsvåldigt barn, hvars uttryck man icke frågade efter. Han var upprigtigt älskad, och älskade ungdomen lika varmt tillbaka. Åt en stor mängd gaf han fri undervisning, oaktadt sin fattigdom, som följde honom genom hela lifvet. Han kallade alla Studenter obesedt "du", och dessa kallade honom tillbaka "farbror." Då han 1819 efter sin flyttning för första gängen kom till Stockholm blef han pä Norrbro omgifven af en massa unga i Upsala bildade embetsmän som alla kallade honom farbror, hvarfö-
re gubben icke litet förundrade sig. I umgänget var han glad, skämtsam, ehuru icke i den finaste stil, och rik på anekdoter, särdeles af det scandalösa slaget. Spratt och pojkstreck, ofta plumpa men alltid af ett oskyldigt slag, älskade han ännu i ålderdomen. Han var sjelf ganska lätttrogen och förutsatte detta hos sina åhörare: en skarp gränslinia mellan sanning och dikt uppdrog han aldrig, och tycktes sjelf tro på de flesta af sina dikter. I Biographien uti Pantheon berättas, såsom ett bevis på opålitligheten af hans uppgifter, följande samtal; H. började:
"Als ich in Wien war..."
Vogler: "Da sind Sie ja niemals gewesen!"
H.: "Als ich in Dresden war!!" . . .
"Da sind Sie ja auch nicht gewesen."
H.: "Nun denn, zum Teufel, als ich in Hamburg war" . . .
och så fortsattes berättelsen. Vi tvifla dock på sanningen af denna anekdot. Förf har för många gånger hört honom beskrifva och prisa Maria Theresia, Pratern, folkspektaklerna, de stekta dufvorne, och de många vinsorterne, för att kunna betvifla att han varit i Wien, i hvilket fall han väl icke skulle medgifvit Voglers påstående.

Dermot kan Förf. berätta en annan liten historia af samma slag. Såsom ett bevis på skillnaden emellan det verkliga geniet och imitatörer, brukade H. berätta följande. Lehnberg hade engång börjat en långfredagspredikan med dessa ord: "Det klämtar! Det klämtar! Dödsklockan klämtar!" — hvilka ord, framsagde med djup, långsam, högtidlig röst, frambragte den största verkan. Nästa långfredagen uppträdde en ung prestman, hvilken, innan han knappt hunnit uppkomma på predikstolen, for ut med största häftighet: "Det klämtar! Det klämtar!" . . . då församlingen, som tog meningen efter bokstafven, genast rusade pä dörren, i förmodan att elden kommit lös. Sedan Förf. många gånger, hört H. omtala detta, frågade han honom: Denna historia är så, qvick, så rolig, att jag verkligen tror, att farbror sjelf satt ihop dem! hvarpå gubben svarade: jag skall säga dig i förtroende, att så är det också: — och Förf. är ännu i denna stund osäker om, hvilketdera varit rätta förhållandet. — Föröfrigt var H., liksom de fleste konstnärer, sinnlig; han åt gerna godt, drack mycket och saknade ogerna äfven på ålderdomen sitt glas vin vid middagsbordet.

Såsom Musiklärare var H. i Upsala fullkomligt på sin plats. Han nitälskade i synnerhet för declamationen och sången, och hans undervisning var djup, grundlig och skild från det flärdfulla och konstlade. Hans egen röst var gäll och ful, och fiol och klaver spelade han ganska medelmåttigt: orgor voro hans hufvudinstrument. Han skapade i Upsala en ny Studentsång, hvartill likväl den i så många hänseenden förtjente Ödmann dock gjort någon början, och skref melodier till en mängd Studentsånger, hvilka ännu sjungas och äfven spridt sig kring hela landet äfvensom till Finland. Sednast torde bland dessa hans rättvist beundrade melodi till Atterboms "Vikinga säten" förgätas. Dessutom skref han för hvar gång ny musik till de akademiska promotionerna och andra Universitetets fester. I dessa voro arierna kanhända de svagaste partierna, men recitativerne, chörerna och marcherna deremot mer eller mindre lyckade, åtskilliga efter kännares omdöme, förträffliga. Sjelf satte han bland dessa mest värde på den praktfulla choral-chören "Konungars Konung."

Ännu större förtjenster eger H. om svenska Kyrkan. Redan tidigt syftade hans bemödande att rensa kyrkosången från den mängd grannlåter och andra oäkta tillsatser, som, införde af okunnigheten eller begäret efter effect inrotat sig i Svenska församlingen, och att återföra choralen till den renhet den egde vid reformationens början. Sedan han grundligt studerat Luthers och andra äldre kyrko-compositörers skrifter samt skaffat sig en rik samling af flera protestantiska församlingars äldsta choralbocker, utgaf han 1808 en af sig gjord omarbetning af Svenska Choralboken. För denna fann han dock icke gehör: i tio år arbetade han i tal och tryck oaflåtligen för en förbättrad smak, men hans åsigter vunno utom Upsala föga bifall; slutligen vanns dock detta mål, då Wallin kom i spetsen för Psalm-Comitén, och genom Geijer blef gjord uppmärksam på H:s förtjenster. Omarbetad och förbättrad blef hans Choralbok 1819 af K. PsalmComitén gillad och antagen. Hans ekonomiska vinst å detta företag blef dock, i följd af flera okloka anstalter, temligen obetydlig. Hans varmaste önskan var att införa den fyrstämmiga sången, for hvilket mål en hans lärjunge, Hof Predik. Dillner, med prisvärd omsorg nu arbetar. Också satte H. mest värde på kyrkomusik, och påstod att en af honom i en herrnhutisk kyrka i Tyskland hörd psalm sjungen fyrstämmigt af 2000 röster, var någonting så himmelskt och storartadt, att all annan musik deremot vore ett intet. Näst Luther, som skapat den protestantiska, kyrkmusiken, värderade han Haendel, Graun, Marcello; af verldslige tonsättare Seb. Bach och Gluck och på längre afstånd Haydn; musikens förfall daterade han från Mozart, hvilken han väl mycket beundrade, men dock ansåg hans smak för alltför flyktig, och påstod mellertid, att denne store man vid slutet af sin bana ombytt grundsatser och ämnade återvända till den stränga stilen, hvartill hans Requiem var en förberedelse. Hos Beethoven värderade han vissa partier, men tadlade det nyckfulla, bizarra, fantastiska, och anmärkte att det fattades honom stil. För Rossini, som vid slutet af hans lefnad hos oss var modern, hyste han ett djupt förakt.

Hans omdömen om Svenska compositörer berodde mestadels på arten af hans personliga förhållande till dem, och derföre hade de fleste ingen blid domare i honom. Förf erinrar sig, att han engång kom till H., då han nyss till genomseende emottagit melodien till Geijers Kolargosse, som skulle tryckas i Iduna. På frågan om styckets värde, använde H. sitt favorit-uttryck: "det duger dock icke en gång för schwin." Några dagar derefter yttrade han: "hör du man nu engång huru Geijers Kolargosse låter." Sedan det vid klaveret var sjunget, tillade han: "det är ju man alldelse förträffligt. Jag har ändå inte ändrat mer än några få noter."

Med samma ifver som H. nitälskade för den rena kyrkosången, interesserade han sig också för Svenska folkvisornas förbättring. Han trodde sig hafva kommit en för Nordens och Germaniens äldre Nationer gemensam scala på spåren, hvarom han utvecklat sina tankar i Svea uti en uppsats om den "Gamla Nordiska Sången." Derföre blef han högeligen förtjust, då han blef anmodad att bearbeta Melodierna till, de af Åfzelius samlade folkvisorna och utförde detta åliggande på ett sätt som vunnit allmänt bifall. Hans sista sysselsättning bestod i deras fyrstämmiga behandling och utgifvande.

H. grubblade också mycket så öfver den gamla Grekiska som öfver den äldsta Katholska Församlingens Kyrkomusik, hvilken sednare han förmodade blifvit grundad på den förra. Hans tankar derom kunna läsas i den uti Phosphoros införda afhandlingen. Sjelf beklagade han dock, att han i brist på språkkännedom och kunskap i mathematiken, måste stadna på halfva vägen.

Under en convalescens efter en svår sjukdom, då rörelse var honom anbefalld, började H. att samla insekter, fick sedan lust för denna sysselsättning, så att han fortsatte den under de sednaste 40 åren, och utvidgade sin samling med utländska insekter genom köp, skänker och i synnerhet byte. Denna icke obetydliga, mycket väl ordnade och noggrannt uppställda samling med ett litet dithörande entomologiskt bibliothek inköptes af H. Maj:t och förärades till Upsala Universitets Museum.

Musik: Åtskilliga Compositioner i Musikal, TidsfÖrdr. och Poet. Kalender. — Choralbok. Sthm 1808. — Svenska Messan. Upsala 1817. 2:dra Uppl Örebro 1840. — Zehn lyrische Versuche mit musik. Begleit. Ups. 1819. — Svensk Choralbok af K. Psalm-Comit. gillad och antagen 1819. (1:a Del.) (Stentryck) Sthm 1820. — 2:a Del. Ups. 1821. — Praeludier till Melodier i Sv. Choralboken samt Marscher. 1822. — Svenska Sånger med acc. af Forte-piano (äfven med Tysk titel.) Häft. 1. Ups. o. Leipz. s.å. —Svenska Folkvisor, satte för 4 Mansröster, 1 Häft. Ups. 1832. — Åtsk. mindre, särskildt utg. compositioner. — b. Skrifter: I Phosphoros 1816: öfver Choralmusiken. — I Svea N:o 1: Anm. öfver den gamla Nordiska Sången. — I Sv. Lit. Tidn. Recens. o. Uppsatser isynn. med afseende på Choralmusik och Kyrkosång.

(Källor: Ekstrands Matrikel. — Nekrolog af Geijer i Sv. Lit.-Fören. Tidn. 1832. — Biogr. i Sv. Pantheon. med portr. Hft. 2O — Convers. Lex. d. Gegenwart. — Personlig bekantskap.)

<< Start

Uppdaterad

2010-03-13