Hæffner

Hæffner, Johann Christian Friedrich

tonsättare, född den 2 mars 1759 i Oberschönau i Essen-Kassel, död den 28 maj 1833 i Uppsala, studerade musik för Vierling, blef student i Leipzig 1776, var därefter musikdirektör vid flera tyska teatrar och kom 1780 till Stockholm, där han till 1784 var orkesteranförare vid Karl Stenbergs teater och 1785 (ej 1780) blef organist vid Tyska kyrkan, 1783 ordinarie sångmästare vid kungliga operan, 1793 vikarierande och 1799 ensam hofkapellmästare samt 1794 lärare i harmoni vid Musikaliska akademien., tills han 1808 flyttade till Uppsala. Under denna tid uppträdde han äfven som tonsättare med operorna Electra (1787), Alcides´ inträde i verlden (1793) och Renaud (1801), alla tämligen torra försök i Glucks stil, hvilka icke gjorde lycka. Högre ingifvelse röjdes i hans kvartettsånger, hvaribland han 1797 skref den, som sedermera lades under Atterboms dikt "Hulda Rosa".

1788 hade han blifvit ledamot af Musikaliska akademien. I Uppsala - där Haeffner blef director musices 1808 och vice organist vid domkyrkan 1820 (ordinarie 1826) kände han sig med sitt burschikosa väsen bättre hemmastadd bland den friska studentungdomen än i Stockholm, där han genom sitt häftiga sätt stötte sig med vederbörande. Också fick nu hans musikaliska verksamhet ett friskare lif, så att han ej blott uppförde sina oratorier (Försonaren på Golgatha, 1809; Försonaren på Oljoberget, 1810), hvilka innehålla utmärkta ställen, utan framför allt skapade en mängd studentsånger och omarbetade en mängd koraler. Så godt som allt det rika och omväxlande musiklif, som ännu i dag rör sig i Uppsala, har H. i själfva verket grundlagt (Samuel Ödmann hade visserligen sammanbragt den första studentkvartetten), ty han skapade där nästan ur intet.

Till den samling folkvisor, som af Geijer och Afzelius utgafs 1814-16, fick H. i uppdrag att ordna och harmonisera musiken, ett värf, som han särdeles lyckligt fullgjorde, trots sin vurm för att upptäcka en särskild "nordisk tonskala". Äfven koralerna till Wallins nya (1819 års) psalmbok anförtroddes åt Haeffner, under mycket motstånd från andra aspiranter, med Frigel i spetsen. Haeffner hade tidigare inlagt förtjänst om kyrkosångsfrågan genom sin profkoralbok (1808) och sin (med biträde af Palmblad skrifna) uppsats Öfver choralmusiken (i "Phosphoros", 1810). För de dogmatiskt abstrakta och rytmförstenade grundsatser, som Haeffner. i sin koralsättning (Svensk choral-bok, 1820-21, ny uppl. 1872) följde, fick han redan då och har sedermera ända till våra dagar fått uppbära de skarpaste förebråelser. I betraktande af den systematiska ordning han införde i koralsången i stället för den dåtida förvirringen, måste dock hans koralbok, trots eller snarare till följd af sin despotiska dogmatism, anses som ett relativt framsteg, hvarjämte han särskildt i harmoniseringen ofta röjer klarare historisk blick än de fleste senare koralförbättrare. Han utarbetade dessutom 1817 "Svenska messan", hvilken mässbok väsentligen blef gällande till 1897, och utgaf värdefulla "Preludier till melodier i svenska choralboken samt marscher" (1822).

Haeffners största heder blir dock alltid, att han skapat den svenska studentsången och för densamma alstrat körer, som ännu räknas bland dess dyrbaraste skatter. Det är tillräckligt att påminna om hans oförgätliga musik till Under Svea baner (dubbelkör), Samloms bröder, Vikingasäten (1814) och Låt dina portar upp (1832) samt sättningen till den gamla "Narvamarschen" med Geijers ord Viken, tidens flyktiga minnen (1818). Bland hans romanser märkas Manhem och Majsång.

Haeffner knöt gärna förbindelser med vitterhetens män. I ungdomen sällskapade han med Bellman, Lidner, Thorild; i Uppsala var han nyromantikernas musikaliska orakel. Haeffners under 40 år hopbragta insektsamling införlifvades med universitetets museum.

På hans efter några år resta grafsten läses: "I svenska toner lefver främlingens minne".

Jfr K. A. Forssman, "Om J. Chr. F. H:s verksamhet för tonkonstens utveckling i Sverige" (1872). A. L. (E. F—t.)

<< Start

Uppdaterad

2010-03-13