Haeffner

Biografi i Norlind: Allmänt Musiklexikon, 1927
(Något moderniserat språk och uttydning av många förkortningar)

Haeffner, Johann Christian Friedrich,
född 2. 3. 1759 i Oberschönau, Hessen-Kassel, död 28. 5. 1833 i Uppsala; studerade 1769—74 vid Lyceet i Schmalkalden, där han samtidigt erhöll undervisning i generalbas och orgelspelning av J. G. Vierling; 1776—78 vid universitetet i Leipzig och tjänstgjorde därefter som musikkdirektör vid teatrar, bl. a. Frankfurt am Main. och Hamburg; begav sig 1780 på uppmaning av en tysk köpman till Sverige, där han sedan stannade; synes den första tiden ha varit utan plats; erhöll hösten 1781 anställning vid kungliga teatern som sånglärare; fick året därpå biträda Naumann vid inövandet av "Cora och Alonzo"; 1. 4. 1783 ordinarie sångmästare vid kungliga teatern, 1784 därjämte orkesterledare vid Stenborgs teater, för vilken han 1785 skrev musiken till en komisk opera "Sängkammareko" (ej uppf.); avgick 1785 från denna senare befattning samt ersattes av J. P. Zander; 5. 11. 1785 efterträddes han av Chr. Fr. Scliger som organist vid Tyska kyrkan; 1787—96 förordnad till sångmåstare vid kungliga teatern och skötte dessutom 1793 hovkapellmästarsysslan då Vogler var tjänstledig; 1794 fullmakt som kapellmästare men tillträdde befattningen först 24. 4. 1799 efter Voglers definitiva avgång. Han kvarstod till 1808. Som kompositör för kungliga teatern uppträdde H. ej ofta.
1787 uppf. "Electra" först på Drottningholm sedan kungliga teatern. Vid dramatiska teaterns invigning 11. 11. 1793 uppfördes operan "Alcides inträde i världen". Med anledning av Gustaf IV Adolfs förlovning 2. 11. 1795 uppfördes en "Epilog till Lodoiska"; slutligen operan "Renaud" (uppförd 1801).
Av smärre sånger före 1808 kunna nämnas: "Hulda Rosa" (Musikaliskt tidsfördrif 1797), "Katarina i sin fållbänk låg" (Skaldestycken satta i musik I), "Skål för den jord" (Skaldestycken II). Redan innan han kom till Sverige hado han lärt sig beundra Bachs och Handels polyfona musik och i Gluck funnit operans ideal. "Händel, Gluck och Bach äro Gud Fader, Gud Son och Den Helige Ande i musiken", plägade han säga. Dessa ideal passade dock mindre i en tid, då den franska chansonen var på modet. En viss svårighet hade H. även att göra sig åtlydd. Han var för nervös och kantig.
För kyrkomus. var han alltsedan sin studietid för Vierling varmt intresserad och önskade en återgång till en klassiskt ren kyrkosång. Vogler och H. kommo därför att stå mot varandra på 90-talet. Vogler utgav 1799 som svar till H.: "Lektion till koraleleven M. H.". Själv utgav H. 1799 en mässbok och 1808 en koralbok i antikiserad anda. Inom operan var hans ideal "en själfull deklamation*'.

Den andra perioden i H:s liv omfattar Uppsalaåren 1808—33. Under denna tid ställdes helt andra krav på honom. I Uppsala stod det rätt illa till med musiken. Det fanns visserligen ett instrumentalkapell men ingen sång. Den vokala delen vid de akademiska högtiderna finge katedralskolans elever sköta om. H. började därför med att bilda en vokal grupp. På otroligt kort tid fick han kör och orkester övade. För dem skrev han sedan sitt oratorium "Försonaren på Golgatha" (1809) till text av professor Samuel ödman. I universitetsstaden förstod man att rätt uppskatta hans arbete för musiken. I alla kretsar bemöttes han vänligt, och inom studentvärlden blev han mycket populär. Hans små egenheter väckte här blott munterhet, ej löje, och hans häftighet fördrog man utan att förarga sig däröver. Härtill kom, att Atterbom och Geijer läto honom bli medarbetare i de nya litterära företagen. Då folkvisorna 1814-17 utgåvos, uppdrog man åt H. att förse melodier med ackompanjemang. Han fördjupade sig i studiet av den svenska folkmelodien och nedlade resultatet av dessa i en uppsats i tidskriften Svea 1818: "Anmärkningar över gamla nordiska sången". Han trodde sig ha upptäckt, att den svenska folkmelodien vilade på en särskld nordisk tonskala (a-moll med g i st. f. giss till ledton). Genom studiet av den svenska folkvisan fick H. mera sinne för melodiens stora betydelse, något som blev till gagn även för hans egen musik, vilken efter 1815 fick en avgjort mildare och mjukare gestalt. För kyrkomusik intresserade han sig särskilt i Uppsala. I tidningen "Phosphorus" och "Eleganttidning" 1810 framlade han sina åsikter om en ren koralstil och meddelade några av de svenska koralernas historia i korta drag. Helt säkert hade han tänkt sig, att han skulle bliva medlem av den 1809 tillsatta psalmkommittén. Han blev dock förbigången av Frigel, vilken kvarstod som musikalisk rådgivare från 1811 till 1818. Sin mässbok av 1799 utgav han i nytt omarbetat skick 1817. 1818 överflyttades koralboksarbetet på H. huvudsakligen på Geijers tillskyndan. 1820—21 utgav han "Svensk koralbok" (del II med koralhistoriska anteckningar). Sina åsikter preciserade han ytterligare i sin 1822 utgivna samling "Preludier till melodier i svenska koralboken samt marscher". H. erhöll ungefär vid samma tid organistbefattningen vid domkyrkan (1820 vice organist och 1826 ordinarie). Hans orgelspel med den ålderdomliga högtidligheten och släpigheten blev i viss mån skolbildande for 30—60-talens organister såväl i stad som å landsbygd.

Inom solosången kom H. att få en viss betydelse såsom fosforisternas musikaliske hjälpare och tonsättare. Han satte här bl. a. musik till Manhem, Vikingasäten, Majsång. 1818 trycktes hos Breitkopf & Härtel en samling "Svenska sånger med ackompanjemang av pianoforte.". Vid högtidligare tillfällen hade H. att dirigera studentkören, och då inga lämpliga manskvartetter förefunnos, fick han även skriva särskilda sådana. Hit kunna räknas:
* "Under Svea baner",
* "Samloms bröder",
* "Vikingasäten" (1814),
* "Låt dina portar upp (1832),
* "Viken, tidens flyktiga minnen" (1818, text av Geijer till äldre folkmelodi från Irland, av H. satt för kvartett).
Flera av H:s solosgr arrangerade han även för manskör. En samling svenska folkvisor satta för manskör utgavs i början av 1820-talet (utförligt recenserad i musiktidningen Euterpe 1823; kan följaktligen ej vara utgiven 1832 som allmänt uppges). En mängd akademisk festmusik skrev H. på offentligt uppdrag. I Universitetsbiblioteket förvaras bl. a.:
* musik vid jubelfesterna 1793, 1817, 30,
* vid magisterpromotionen 1818, 21, 30, 33,
* vid ovationerna 1826, 27, 29, 30;
* musik vid parentationen över kronprins Carl August 1810,
* över A. v. Fersen 1811,
* över Carl XIII;
* musik till konung Carl XIV Johans kröning,
* till kronprins Oscars förmälning 1823;
* slutligen musik vid sorgfesten efter prinsessan Sophia Albertina 1829; denna sistnämnda musik räknas i allmänhet till H: s allra bästa verk.
H. komp. gärna och med stor lätthet. Hans tankar kretsade sig alltid om stora verk, vilka han ville utföra i framtiden, men alltid kommo hinder i vägen för deras nedskrivande, och med undantag av oratoriet samt en del av festmusiken blev det kompletta resultatet under den långa Uppsalatiden av 25 år mera småstycken än stora tonverk. Av H:s komp. ha hans manskvartetter levat längst. Hans oratorium uppfördes länge varje år som långfredagsmusik i Uppsala. Även i Gävle o. Härnösand gavs det ej sällan.

— Lift.: G. A. Forssman, Om J. Chr. Fr. H:s verksamhet för tonk:s utveckl. i Sv. (1872);
L. Lagerbielkc, Sv. tons. (1908; m. komp.-fört.);
Norlind—Trobäck, Hovkap:s hist. (1926);
G. Kallstenius, Upps.-sgns hirt. (1914);
A. Lindgren, Sv. hovkapcllm. (1882);
F. A. Dahlgren, Sthlms teatrar (1866);
E. G. Geijer, Nekr., Saml. skr. VII, 153—158;

Mus. ak:s handl. 1866 s. 53;
Triaden 1852 nr 20;
T. Norlind, Sv. mkhist. 1901;
B. v. Beskow, Levnadsm. (1870) s. 44 ff.;
Brev växlade mellan H. och Frigel tr. i Sv. Mt. 1909 s. 135 f. (medd. av C. F. Hcnnerberg);
två H.-brev i Tidn. f. mk Hfors 1912 nr 9 s. 118 ff. (Sv. Mt. 1912 nr 3).
Upps. i koralfrågan av H. äro bl. a.: Phosphoros, Upps. 1810 s. 51—64, 110—115;
Eleganttidn. 1810 nr 4 (Svar i Sthlmsposten s. å. nr 198 och 203);
Eleg.-t. 1810 nr 20, 21, 22. 24;
Sv. Litteraturtidn. 1813 s. 304 (Svar i Sthlmsp. nr 139, 142, 146), s. 429, 443 (Svar i Sthlmsp. nr 209, 215, 217, 220) s. 695—700;
Sv. Litt.-tidn. 1821 nr 42, 43, 45 (med anledn. av C. A. Stielers kritik nr 39 o. 40; H. svarar även 1822 i "Prel.");
"Philaletes" (Frigel) kritiserar koralboken i Allm. Journ. 1824 nr 105 och 106'.
För vidare lift. se bl. a. Törneros', Atterboms, Geijers, Am.
Silverstolpes m. fl. brev och dagboksanteckn. samt Atterboms Bellmansbiogr. (Sv. ak:s handl. XXV, 120);
J. M. Roséns Några minnesblad, 1877;
E. Åkerberg, Mklivet inom Par Bricole, Sthim 1910.
Om H. och kyrkomus. se Pr. Nodermann. St. i sv. hymn. Lund 1911 s. 48—68.
Se även Manskör, Uppsala, Koral.

<< Start

Uppdaterad

2010-03-13